Människor på Storsudret

Ett ovanligt levnadsöde

I dagarna för tio år sedan intervjuade jag Regina Wilson i Sundre för Hoburgsbladet. Den 29 maj i år avled hon, drygt 99 år gammal. Det kan vara värt att publicera intervjun ännu en gång då Reginas död innebär slutpunkten för en del av Storsudrets historia som kanske är okänd för många.

 

Britta Holm

 

Människor på Storsudret

 

Under ovanstående rubrik planerar Hoburgsbladet att återkommande presentera en eller flera av dem som bor på Storsudret, både fastboende och sommarboende. Vi börjar längst söderut, i Sundre.

_______________________________________________________

Namn: Regina Wilson, född Hamberg

Födelseplats: Baskulgården i Roslepp i Estland

Ålder: 89 år

Bor: Västergårde i Sundre

Modersmål: svenska

 

Regina Wilson växte upp som nummer åtta av tio syskon på det till stora delar svensktalande Nuckö ett par mil söder om Tallinn, eller Reval som var det svenska namnet. Regina föddes mitt under första världskriget, i ett Estland som ännu var ryskt, När hon var tre år blev Estland fritt och förblev så fram till andra världskriget.

 

Föräldrarna drev ett småbruk. Kosthållet skilde sig inte särskilt från det gotländska vid samma tid. Det var knappt men hon kan inte minnas att man direkt svalt. Naturligtvis förekom mycket fisk, ofta flundror. Karakteristiskt var det sura brödet. Kaffe förekom inte, istället drack man te. Dricka bryggde man själv men maltet torkades i bakugnen, inte i kölna. När mjölken sinade fick man även ge barnen dricka. Men då några ryssar försökte tvinga till sig dricka av Reginas mamma fick de ett mycket bestämt nej till svar. Att Regina brås på sin mamma är uppenbart!

 

Gården kunde inte föda alla syskonen så en äldre bror blev tvungen att bege sig till Kanada mitt under brinnande världskrig. Att utvandra till främmande land var för övrigt något av en tradition i de flesta familjerna i socknen. När någon skulle ge sig av stod de som skulle stanna kvar samlade på trappan, och de som drog bort sjöng

 

Möts vi där, möts vi där.

Vi gå bort och ni bli här.

 

Hemmet var gudfruktigt, med anknytning till baptisterna. Ett av de ytterst få föremål som Regina  fortfarande har kvar som minne från barndomshemmet är en liten tavla med Jesusmotiv.

 

I början av 30-talet hade man på Nuckö flera präster från Sverige, och dessa förmedlade hembiträdestjänster från Estland till bl.a. Gotland. Inte heller på 30-talet var det helt fritt för arbetsvilliga från Baltikum att få uppehållstillstånd Sverige för att söka jobb. I Reginas pass stod stämplat ”Gäller för arbetsanställning ss. hembiträde i lanthushåll inom Gotlands län.”  En god gissning kan vara att ett tiotal flickor kom som hembiträden till Storsudret. Flera av dem gifte sig och återvände inte till Estland.

 

En av dem som sände pengar över till prästen för att få en tjänsteflicka var Elof Olsson, Gervalds i Vamlingbo. Regina och en kamrat till henne reste iväg 1933 den egentligen ganska korta vägen från Roslepp till Vamlingbo. Först med häst och vagn och därefter buss till Tallinn, så båt till Helsingfors, därefter båt till Stockholm och därifrån, efter en del äventyr med spårvagnar och överkörda resväskor, med båt till Visby. Resan tog bortåt fyra dygn. Flickorna visste inget om avstånden på Gotland så de tog en hyrbil från Visby till Gervalds. Priset var 30 kronor, dvs. två månadslöner!

 

Bland det första som Regina såg var en av sina kamrater från hemsocknen som tjänade i en av Gervaldsgårdarna. Hon gick över lagårdsbacken iförd ett blött och slitet säckförkläde, något som förvånade Regina, för hon hade haft en illusion om att livet i Sverige var lätt och behagligt, utan det slit hon var van vid hemifrån. De uttröttade flickorna fick lägga sig på filtar ute på gården, och husmor serverade dem kaffe, en helt ny upplevelse. Över deras huvuden dividerade gubbarna om vem som skulle ta vem av flickorna i sin tjänst. Regina som var minst hamnade hos det barnlösa paret Ida och Jakob Olsson vid Digrans intill Juves i Sundre. Hon blev mycket väl omhändertagen, arbetade hårt men fick också tid att umgås med andra ungdomar och att lära sig cykla. Första turen slutade i diket.

 

Mila-året 1935 flyttade hon 500 meter norrut, till Västergårde och sin nyblivne man Hugo Wilson. Men det är en helt annan historia.

 

Fotnot: Ända sedan 1100-talet har det funnits svensktalande befolkning längs de estniska kusterna. När Regina for över till Gotland var antalet estlandssvenskar ca 7500, motsvarande 0,7% av Estlands befolkning. Deras ålderdomliga språk uppvisar flera likheter med gotländskan, exempelvis kyrka med hårt k och gäit (get) med hårt g. Och släke heter – släke. Under och efter andra världskriget försvann estlandssvenskarna i stort sett. De som inte lyckades ta sig över till Sverige, i många fall med tyskarnas hjälp, deporterades till Sibirien.

 

Hoburgsbladet 2/2004